Jahopp. Då sitter jag här igen. I Sveariket. Att säga hejdå till Kenya och internathänget var det jobbigaste jag någonsin gjort. Jag visste inte att någonting kunde göra så obeskrivligt ont inifrån. En fysisk plåga som gned sig mot mitt inre.

Visst var jag förberedd på att det skulle bli a major setback att komma tillbaka till kalla och tomma Helsingborg. Men min förskönade bild av havet och friheten höll hoppet om en trevlig hemkomst vid liv. And boy was I wrong. Jag snurrar runt i min egna lilla värld, ser skumma saker och hamnar i egna tankar. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det faktum att jag har lämnat allt bakom mig och kommer aldrig få det igen.

 

Visserligen är det underbart att kunna somna utan surrandet av mygg på natten, att dricka kranvatten, att inte hamna i bilkö och att få träffa familj och vänner igen. Men vart skall jag lägga alla dessa minnen? Alla dessa små stunder av ren lycka? Och varför ser alla ut som kloner i detta land? Varför känns det som att alla på stan strosar runt som små skådespelare i ett dockhus?

 

Samtidigt måste jag hålla masken och leverera ett yttre som är till andras behag. Men det kanske är just det som är problemet. Maskerna.

 

 

Men det löser sig alltid. Det hade snarare varit oroväckande om jag inte längtade tillbaka till Kenya. Det hade varit oroväckande om ett år i Kenya inte hade satt sina spår. Förr eller senare kommer jag nog vara närvarande både mentalt och fysiskt på denna planet vi kallar västvärlden.

Annonser