To live doesn’t mean you’re alive.

Kära läsare (skulle tippa på att en majoritet av besöksantalet är mor och far),

Att blogga tvingar en att sätta ord på allt som snurrar runt i skallen vilket omedvetet har varit ett stöd för mig under mitt år i Kenya. Jag har bearbetat mina upplevelser och intryck på tangentbordet och resultatet har blivit en fin dagbok till minne! Att ta mitt pick och pack, lämna hela alltihopet och sätta mig på flyget mot Afrika har utan tvekan varit det bästa jag någonsin gjort. Innan jag klev in på SSNs parkering så hade jag inte en aning om att en så klockren sammanhållning kunde formas bland ett så pass stort gäng ungdomar. Lika ont som det gör att lämna detta bakom mig är jag tacksam för att jag är en av väldigt få som fick vara med om denna känsla.

Dessutom har jag inpräntat skillnaden mellan ”de” och ”dem” och många andra obligatoriska kunskaper att bära med mig under livets gång genom att blogga. Nu sitter jag här i Hibbi (med en köff och lite för mycket ansiktshår och hipstermusiksmak och allt annat som är inne i Helsingborg just nu) och skriver ett inlägg om att michellestrom.wordpress.com är finito. Ja. Tack och hej för mig. Jag kanske återvänder någon dag då mina fingrar krampar av stories som jag bara MÅSTE dela med mig av.

Till then. Cheerio.

/Michelangelo

Annonser

America was a bastard the illegitimate daughter of the mother country whose legs were then spread around the world and a rapist known as freedom, free doom.

Your my Devil, Your my Angel
Your my Heaven, Your my Hell
Your my Now, Your my Forever
Your my Freedom, Your my Jail
Your my Lies, Your my Truth
Your my War, Your my Truce
Your my Questions, Your my Proof
Your my Stress and your my Masseuse

 

Med dånande hiphop och en bror som kör alldeles för fort rullade vi runt i Sveriges underbara landskap. Jag har aldrig insett hur fruktansvärt vackert allting är. Det kändes som varje plats vi körde förbi var ett vykort. Asfalten var lavendellila, skogarna var dovt gröna och himmelen målad med färgpalettens alla färger. Det kändes som en roadtrip genom Schweiz grönskande kullar och slätter. Men icke. Vi befann oss i Sverige.

 

Hursomhelst tillbringades dagen i Götet på studentfirande med min bror. A lovely day.

Det gör fucking ont när knoppar brister.

Jahopp. Då sitter jag här igen. I Sveariket. Att säga hejdå till Kenya och internathänget var det jobbigaste jag någonsin gjort. Jag visste inte att någonting kunde göra så obeskrivligt ont inifrån. En fysisk plåga som gned sig mot mitt inre.

Visst var jag förberedd på att det skulle bli a major setback att komma tillbaka till kalla och tomma Helsingborg. Men min förskönade bild av havet och friheten höll hoppet om en trevlig hemkomst vid liv. And boy was I wrong. Jag snurrar runt i min egna lilla värld, ser skumma saker och hamnar i egna tankar. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det faktum att jag har lämnat allt bakom mig och kommer aldrig få det igen.

 

Visserligen är det underbart att kunna somna utan surrandet av mygg på natten, att dricka kranvatten, att inte hamna i bilkö och att få träffa familj och vänner igen. Men vart skall jag lägga alla dessa minnen? Alla dessa små stunder av ren lycka? Och varför ser alla ut som kloner i detta land? Varför känns det som att alla på stan strosar runt som små skådespelare i ett dockhus?

 

Samtidigt måste jag hålla masken och leverera ett yttre som är till andras behag. Men det kanske är just det som är problemet. Maskerna.

 

 

Men det löser sig alltid. Det hade snarare varit oroväckande om jag inte längtade tillbaka till Kenya. Det hade varit oroväckande om ett år i Kenya inte hade satt sina spår. Förr eller senare kommer jag nog vara närvarande både mentalt och fysiskt på denna planet vi kallar västvärlden.

Vem vill gå i tvåan nu?

What the fuck ska jag skriva nu då? Hur söran ska jag formulera de senaste tre (som för övrigt känns som tio) dagarna. Nä. Jag börjar med ett litet inlägg om student- och skolavslutningsdagen!

 

Jag må ha ännu ett år kvar på gymnasiet men trots detta var jag i extas över att det äntligen var studenten! Ofta behövde jag påminna mig själv om att det faktiskt inte är jag som tog studenten i år… men mitt leende var lika brett trots det!

Efter champagnefrukost på savannen rullade den mycket kreativt dekorerade bussen in på skolans fotbollsplan spelandes dånande musik. Ut ramlade elva överlyckliga studenter som överväldigades med kramar och skrik! Sen var det dags för uppställning på balkongen för att sen glida ner för rutschkanan en och en. Eftersom blommor är så fruktansvärt billigt i Kenya så fick varje student riktigt himla ont i nacken!

Under skolavslutningslunchen krampade min mage av skratt. På vackert dukade bord och med bästa vänner åt vi potatissallad och allt vad det heter. Tal, musik och ”dans” framfördes genom lunchen som var nå så fruktansvärt underhållande. Alla våra interna skämt och upplevelser formulerades i rim och sång inför hela skolan. Det ena talet var mer klockrent än det andra. Helt plötsligt drog blyga Moa upp på scenen och sjöng vacker opera. Trine och Linnea tog i för kung och fosterland med deras ”ljuva” stämmor till Time to say good bye utantill på italienska på ett mycket oklart vis. Stockholmsbrudarna hade skrivit en rapp om skolan. What didnt go down during this lunch?

 

Kockan fem satt alla elever och lärare i skolbussarna på väg till Karen Coffee Garden. På väg dit åkte vi förbi en död man som låg i diket. Ganska sjukt. Väl där var det mingel i trädgården och middag i det stora tältet. Thilde och jag höll tal och Linnea A och studenterna fick sig ett rejält firande. Till kvällen blev det Tree House och himla många skratt. JAg har än idag träningsverk i benen från allt dansande den kvällen. Jisses.

Studenten.

Vaknade jag idag eller? Jag kan ha vaknat då studenterna skrek ”vem vill gå i tvåan nu” in i vår korridor klockan sex denna morgon. Eller så vaknade jag då Martina, Lena och Emma sjöng (och med sjöng menar jag skrek) ”do you feel like we feel, Natalie, Nataliiiiiiiie” till födelsedagsbarnet Nathalie som bor i rummet bredvid. Elleeeer så vaknade jag då Antoine sprang runt med en f*cking plingandes klocka och slog upp min dörr med orden ”idag måste du faktiskt äta frukost Mike”. Ja. Idag är det skolavslutning och studentmiddag.

Runt midnatt inatt sprang Siri och jag runt i klackar och hade catwalk medan Trine knöt ihop buketter. Idag är det en bra dag.

Päron.

Somliga kallar mig fixARN.

20120530-042547.jpg

20120530-043123.jpg

Det nalkas Studentfirande på hög nivå. Idag var min sista skoldag. Idag har jag fått sommarlov.

Jag har yrat runt på Nakkumatt och kirrat present till Pär och nu sitter jag på balkongen med brända kinder och knyter rosor till studenterna.

Det händer ganska mycket just nu. Och innan jag vet ordet av det så är jag hemma.

Att bestiga Mt. Fucking Kenya = att trycka ut en unge.

Jag har jättefina bilder att dela med mig av. Men picasa låser sig varje gång jag försöker importera filer… så bilderna får vänta ett tag.

 

Tills vidare kan jag dela med mig av någonting minst lika underhållande som foton, nämligen dagens dröm (jag kallar det ”dagens” och inte ”nattens” eftersom jag har ganska många sovmornar just nu och drömmer mest på dagen). Jag var på klassresa hos Beyonce, Jay z och deras nyfödda dotter Ivy Blues hus i Antarktis. Allt jag minns är mitt desperata försök att förklara bestigningen av Mt. Kenya med ord för Beyonce genom att säga ”att bestiga Mt. Kenya är värre än att föda barn”.

 

Och ja. Faktum är att denna beskrivning är det enda som ger en rättvis bild av hur omänskligt sjukt i huvet  det var att bestiga Afrikas näst högsta berg. Nu kanske ni undrar varför tusan jag skriver ett inlägg om bestigningen av Mt. Kenya… men målet med detta inlägg är helt enkelt att förvarna alla vänner och familj där hemma om att ni kommer behöva stå ut med en hel del Mt Kenya-snack denna sommar.

 

Ett mycket flitigt använt uttryck detta år har varit ”jag har bestigit mt. kenya, jag klarar allt”.

 

Thilde beskrev igår känslan att bestiga berget som ”att föda tvillingar, ett av barnen det naturliga hållet och ett av barnet med kejsarsnitt… samtidigt”. Det är kanske ett smått överdrivet uttryck dock.

 

Då mammor har deltagit i bestigningen tidigare år har de ofta påstått ”det jobbigaste jag har gjort i hela mitt liv är att bestiga detta berg… nummer två är att föda barn”. Alltså är det ett faktum. Att bestiga Mt. Kenya är värre än att föda barn.

 

Och trotts detta tappra försök till att formulera ett inlägg som beskriver det sjukaste jag har gjort i hela mitt liv så kommer ingen riktigt förstå hur det kändes den där natten. Jag tror inte att jag riktigt har insett hela grejen förrens nu.